Bonjour!
Dagarna flyter på och arbetet fortsätter. Det är intressant att följa med och se hur kläder som sorteras blir någons nya plagg och hur väggar och tak som skruvats ihop och isolerats blir någons hem. Det känns verkligen som ett helt närverk och inte bara enskilda uppgifter längre.
Att ta ett steg ifrån diskussionerna och teorierna och syssla med praktisk solidaritet i bygget, sorteringen och lägret ger en viktig känsla av att vara påväg framåt. Att kunna göra det på en plats och i ett sammanhang där det åtminstone under dagarna känns som det alltid finns en extra hand nånstans som kan hjälpa. Att se att det direkt gör skillnad för människor som inte behöver bli räddade utan bara behöver en hand att hjälpa dem över det sista stora hindret på vägen, ett nytt hinder som är det enda som stoppar dem från att samla ihop sina liv igen. Att Europa och dess nationer är påväg bakåt får inte stoppa oss. Framåt!
* * * * *
–
På kvällen åkte några av oss till Dan, som arbetar på lagret, för att äta middag. Han säger alltid att han jobbat på lagret i tre dagar… varje dag man frågar. Det blev ris och linsgryta och en hel del diskussion om allt från kulturskillnader till politik. Sent om sider letade vi sedan oss hem i höstkvällen med den lilla vita forden längs Frankrikes kurviga vägar och på något sätt hittade vi hem till den lilla byn vi bor i.
Riv alla murar 